Om sanningen ska fram...

Tänkte skriva lite från hjärtat i detta inlägg. Jag försöker att hålla en positiv attityd här i bloggen. Dels för att det nog inte är så roligt för andra att läsa om hur skit allt är eller om hur dåligt jag mår, och dels för att jag själv inte tycker det är roligt att titta tillbaka och enbart minnas allt som är jobbigt. Men nu tänkte jag skriva om lite tankar o känslor över singellivet.
 
Det här med att vara singel är ingen dans på rosor. Speciellt inte när man "nyss" blivit bedragen och lämnad. Man får törnar till både höger o vänster. Dom flesta i min ålder är antingen förlovad, har skaffat barn eller hus. Och vissa alla tre. (Det känns iallafall så) När man då helt plötsligt sitter här själv, vid 33 års ålder i en liten etta utan vare sig sambo eller förhållande, så känner man sig stundvis väldigt liten, osäker och utanför. Visst jag kan skylta med hur skönt det är att kunna göra precis vad jag vill när jag vill. Eller säga att jag ska leva livet ett tag och hitta mig själv, men det är en rätt fjuttig del.
 
Många tankar som går genom huvudet på mig är: "Tänk om jag aldrig träffar nån annan och förblir ensam i resten av livet." "Är det nåt fel på mig?" "Varför är alla andra lyckliga men inte jag?" "Jag är snart för gammal för att skaffa barn. Och vem vill ha mig då?"
 
Dessutom kan jag bli riktigt låg av att se andra som är tillsammans och kära. Det beror förstås på vilket humör jag är på, men ibland känns det verkligen som en kniv i själen för man ser vad andra har och vad man själv förlorat. När man har levt med någon i många år och sen plötsligt är det inte så längre så är det som att en stor del av en själv har dött och många vardagsgrejer man aldrig tänkt på förut blir väldigt jobbiga. För mig är en sån sak att gå o handla. Dels för att jag inte är van att handla mat till bara mig, dels för att man har minnen med den personen precis överallt, spelar ingen roll vart man går, dels för att man går förbi alla hyllor med den personens favoritmat/godis/pålägg och av ren vana tänker "Om jag köper det här blir han nog glad" och sen inser man åter igen att man är helt ensam.
 
Nu låter allt det här verkligen supertragiskt insåg jag när jag läste igenom det, men det är faktiskt sanning. Nu ligger jag ju givetvis inte varje dag o bölar/tycker synd om mig själv. Men jag tycker det är viktigt att man ibland stannar upp och är ärlig mot framför allt sig själv över hur man känner så man inte fastnar i nån falsk illusion.
 
Jag klarar mig dock alltid och jag tar mig igenom det här också. Ville bara dela med mig lite av vad som försigår "under ytan". Ni får gärna kommentera era tankar/erfarenheter.
 
 

Kommentarer
Postat av: Gunnar

Tar ett par månader innan det nya normaltillståndet landat. Sen matar man sig med choklad. Då löser sig allt.

2015-12-03 @ 21:08:08
Postat av: Anonym

Tycker om att lösa dina rader. Positiva eller negativa spelar inte nån större roll. Ärliga och nakna tankar och känslor är vad som räknas.

Sen vill jag påstå att jag tror absolut INTE att du är den enda som känner dig ensam ibland osv. Och det var starkt av dig att ta itu med banken direkt när inkomsten sjönk! 👍 Du skriver "tänk om jag köpte hem detta, då skulle han bli glad".. En vacker dag så kommer nån som tänker så om just dig. Den väntan måste få ta sin tid.. För en dag får du den omtanke du känner för andra. Så håll ut och kämpa på! :)

2015-12-03 @ 22:00:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0