I'll do my best!

Satt i min vrå och läste lite skvaller när jag plötsligt slogs av ett lugn. Regnet smattrar på rutorna, mitt té smakar gott, katten kurrar brevid och det var bara det som fanns för en liten liten stund. Jag hörde inte längre mitt rusande hjärta, de gnagande tankarna i huvudet. SÅ skönt! När uppgivenheten och maktlösheten slår till igen ska jag tänka tillbaka på det här ögonblicket för har jag gjort det nu kan jag göra det igen.
 
Har även istället för att tänka på allt jag måste göra o fixa försökt se hur det kommer bli när allt det jobbiga är klart. All packning, flytt och fixande. Jag kommer ha ett hem som är bara mitt. Det finns hur mycket möjligheter som helst. Jag kan äta frukost till middag alla dagar i veckan om jag vill, jag behöver inte diska upp efter nån annan, jag behöver heller inte ha hela handfatet fullt med skäggstubb. Jag kan se på vilka serier jag vill när jag vill, jag har en hel frys att fylla med allt annat än billig äcklig irländsk köttfärs.
 
 

I'm in hell...

Dagen har spenderats med att försöka få till en ritning på nya lägenheten som är någorlunda riktig. Det enda jag vet är att den är 27 kvm och hur den ser ut såg jag sist för typ 8 år sen. Men jag tror jag lyckats någorlunda bra iaf. Sen packade jag en (iallafall mer än inget) flyttlåda med köksprylar, bråkade med Kalle, grät lite, åkte o köpte fler flyttlådor, grät lite mer, sov nån timme, spelade lite tv-spel o nu sitter jag i sängen o ska läsa om stackars tjockmobbade kändisar med en kopp té innan jag kastar in handduken för idag.
 
Imorgon ska jag åka till Hammerdal och bo över hos Patrik o Anna-Karin. Mäx är här från tyskland o han ville ha dit mig o grilla. Det blir nog exakt vad jag behöver. Komma ifrån helvetes klor en stund.
 
 

You have stars in your eyes...

Har precis käkat ostmacka med varm oboy och tagit en rök på balkongen. Känner mig inte riktigt lika eländig som förut idag. Tror jag aldrig har levt så mycket "för stunden" som jag gjort senaste veckorna. Jag är alltid veckor framöver i tanken. Nu kliver jag upp, går till tingan o sen har jag inte planerat mer. Det får bli det det blir helt enkelt.
 
Senaste veckorna har jag spenderat kvällarna med att antingen spela tv-spel eller kollat på Pretty Little Liars för att distrahera mig i några timmar. Det har funkat, men nu sen i helgen har Kalle ockuperat vardagsrummet o tvn så jag har flytt in i sovrummet och spenderar all tid hemma här. Nu ska jag kika på datorn istället och kanske äta lite tröstglass...
 
Den brutala sanningen... Totalt oansade ögonbryn, gammal utgnuggad mascara, halvskitigt hår och gråtpåsar under ögonen. #snyggastistan
 

Att resa sig upp...

Dagen har varit hyfsat upp o ner för att uttrycka det milt. Har varit både förtvivlad, uppgiven, tokledsen, skitförbannad, hatisk och allt emellan. Hade ett rätt långt samtal med Helene på tingan och efter det har det varit lite stabilare. Gick o käkade på Via Grande med Jimmy och sen har vi vandrat runt lite här o var och suttit i solen.
 
Som ni nog märkte i mitt förra inlägg så var jag på gränsen till ett totalt sammanbrott och jag vet inte hur men på nåt sätt hittade jag styrkan att åter igen resa mig upp. Däremot har jag nerverna typ utanpå kroppen och jag har inget tålamod alls. Bröt ihop imorse för att jag slog i och stukade stortån till exempel. Och om någon säger nåt jag inte vill höra så ger jag personen en avhyvling av rang. Men det får vara så. Jag har inte orken att lägga på nånting annat än att överleva just nu.
 
Har precis kommit hem, ska försöka vila en liten stund om det går då nattsömnen var lika bedrövlig som senaste veckan. Sen får jag se om jag orkar med nåt mer idag. Gör jag inte det är det okej.
 
 

???

 

When enough is enough...

Tänker vara brutalt ärlig i det här inlägget för jag orkar inte censurera mera...
 
Jag orkar snart inte mer. Bröt precis ihop efter en argumentation med Kalle och jag känner bara att jag orkar verkligen inte mer. Jag är så totalt slutkörd att jag inte har styrka för en sekund längre. Så fort jag äter får jag ont i magen, så fort jag äntligen efter mycket om och men somnar drömmer jag mardrömmar om lik, om honom, om henne osv. Jag vaknar varenda morgon med hjärtklappning och helt dyngsur av svett. Har knappt fått nån djupsömn på en vecka. När jag är vaken har jag sån ångest att jag ofta måste kippa efter andan och jag gråter mig själv till sömns. Och allt detta under samma jävla tak som den som slet ut hjärtat ur bröstet på mig. Jag vet att jag är stark, men HUR jävla mycket ska man behöva stå ut med innan man totalt kastar in handuken, inser att enough is enough och lägger in sig på psyket?
 
Jag vet att det "bara" är en och en halv vecka kvar tills jag ska flytta, men allt man måste fixa. Jag orkar inte. Varken fysiskt eller psykiskt. Började ta ut alla köksgrejer ur skåpen igår för att se vad som är mitt och inte. Efter tio minuter var jag helt slut. Idag diskade jag upp det som var mitt av tallrikar, glas, bestick, redskap osv osv och det var allt jag orkade innan jag bröt ihop. Jag har en hel jävla lägenhet och ett förråd fullt med "våra" mina och hans grejer att gå igenom innan nästa vecka och jag vet fan inte vart jag ska hitta den styrkan att sortera, packa och flytta allting.
 
Den positiva, insiktsfulla och vettiga Jossan är som bortblåst och det som finns kvar är ett skört skal fyllt med bitterhet, ilska, sorg, tomhet, hopplöshet, ångest och uppgivenhet. Va fan hände liksom? Jag direkt föraktar den person jag är just i detta nu.
 
Förbannade jävla pisshelvete!!!

Lever vi på stenåldern?

Tja!
Har precis kommit hem från en mycket trevlig spontankväll på jazzköket med Jonas och David. Det kom lite fler folk efter ett tag och jag hade faktiskt en genuint rolig och glädjefylld kväll sen min värld så oväntat brakade ihop. Hittade en öl i min kyl, fick sen igen en öl av David för jag bjöd honom förra stråket och glömt bort det, sen fick jag en öl av Jonas också så fast jag är fattig som en kyrkråtta så behövde jag inte lägga ut en spänn på "onödiga" utgifter.
 
Allt var frid och fröjd tills jag sa hej då och började gå hemåt. Hann gå ca 50 meter innan en kille ryckte tag i mig och ville "bara tigga en cigg", jag sa visst och tände den åt honom, och sen började han babbla. Jag sa "Jag är inte intresserad" och gick vidare. Hann några tiotals meter till innan nästa kille (läs tokpackad medelålders man som lutade sig mot en vägg för att ens kunna stå) ropade "Öh du bruden!! Hallå!! Jag pratar med dig!!!" Jag fortsatte gå. (Och det var inte ens mycket folk ute så jag fattade ju direkt att det var mig dom ropade åt). Gick ca 20 meter till och sen kom det ut några personer från Dalwinnies och började busvissla och ropa "komplimanger". Jag fortsatte gå. Utanför Mc Donald's satt ett gäng yngre (typ 25 år) killar som direkt började ropa saker som "Tja! Ska vi gå o ha roligt du o jag! Hallå? Tror du att du är tuff eller? Heter du Katalina? Kelly? Svetlana?" Och sen brast alla ut i ett hånfullt asgarv tillsammans.
 
Alltså vad är detta? Lever vi på stenåldern? Jag som ensam tjej, klär mig som jag vill (Hade ikväll på mig en halvkort svart klänning, högklackat och skinnjacka) gör det mig till nån som man kan trakassera? Ska jag ta det som komplimanger? Jag är inte dum och har rätt mycket skinn på näsan när det behövs. Och jag tar inte skit från idioter längre. Dom här människorna orkade jag inte ens ödsla min uppmärksamhet på, men jag kan nånstans förstå att yngre osäkra tjejer skulle "gå på" detta och börja prata med såna här människor. Usch... jag blir så äcklad! Jag vet faktiskt inte riktigt vart jag ville komma med allt detta men jag blir faktiskt rätt upprörd. Lär er beté er som folk killar/män för helvete! Ni gör bara narr av er själva när ni håller på så. Det är inte attraktivt nånstans!
 
Aja... hade skitkul ikväll ändå. Tack kära vänner som står ut med mig i stunder som denna. ♥
 
Nu ska jag äta macka o sova! Imorrn är en ny dag. God natt!
 

Onsdagsbabbel

Tja!
Inte mycket har hänt senaste dagarna så jag har inte så mycket att skriva. Förutom att jag o Kalle skrev på papprena för att han ska ta över lägenheten idag. Känner mig fortfarande sjukt tom, nervig och stressad inombords. Känner att jag snart inte orkar mer, men man har ju inget val. Det är bara att hanka sig framåt även om man inte vet vart framåt är ens en gång. Ska väl börja rensa och packa snart men jag har i ärlighetens namn inte orkat börja med det än. 

Sitter på tingan med Jens just nu och det enda vi gjort senaste två veckorna är att fika o snackat. Hittade en pytteliten nyckelpiga på uteserveringen...



One day at a time...

Ugh, har en sjukt gnagande känsla inombords. Är nervös och skakig, har hjärtklappning o svårt att få åt mig andan. Va till psykolog idag och vi konstaterade att det är en lättare form av panikångest. Det jobbiga är att panikångest går över på 10 minuter, det här har hållt i sig i snart 2 veckor. Jag vet att det inte är farligt men det är sjukt obehagligt, typ klaustrofobiskt. Aja, skit samma det lär väl ge med sig. Jag lever dag för dag, timme för timme. Kalle har kommit hem igen o nu måste jag dela hem med honom tills jag flyttar. Kan inte beskriva känslan men jag sitter som på nålar hela tiden, och varje dag känns lika lång som en vecka. Vet allvarligt inte hur jag ska orka med det här. Men jag har väl inget val antar jag, det är bara att stå ut... 



Öl är väl samma som mat?

I sanningens namn har jag inte ens orkat öppna datorn sen min värld rasade ihop. Vet inte varför men jag får ångest bara av att tänka på det. Så jag bloggar från mobilen istället. Träffade Jens förut idag för en "fika" på wedans men eftersom jag knappt får i mig nån mat fick det bli öl istället. Fick 2 till priset av en för den jag fick var varm. Karma! Så jag har varit halvt lullig sen kl 14. Väntar på att Miffe o Jens ska komma hit, sen får vi se vad som händer. Kalle va hem o duschade för en stund sen så jag är inte direkt superpepp, men det ändrar jag nog på om jag känner mig själv rätt. 

Vad gör ni ikväll?



Ledsen...

Jag lever men jag mår som en påse skit just nu. Allt jag orkar säga är att jag o Kalle inte är tillsammans längre. Allt ändrades förra söndagen på några sekunder och just nu sitter jag i "vår" lägenhet och han sover hos en kompis. Jag ska flytta till en egen lägenhet sista juli och jag har ingen aning om nånting. Det är det enda jag vet om framtiden. Kan fortfarande inte ens fatta att det här är verklighet. Kalle har varit min vän i 16 år och min sambo/pojkvän i sammanlagt 7 och ett halvt år och nu är det inte så längre. Är så sjukt tom, ledsen, sårad, besviken och arg. Jag har gråtit oavbrutet i en vecka och aptiten är puts väck. Har sovit i soffan med tvn på sen allt hände. Kan inte ens förmå mig att sova i "vår" säng. Allt har ändrats, allt! Och jag vet inte om jag är beredd på vad som komma skall...

Min fredagskväll...



RSS 2.0